Att ta sig vatten, nej jag menar grus, över huvudet...

En veckas semester i juni...om man skulle ta och hitta på något kul då? Man skulle kunna mysa, läsa inredningsmagasin, äta jordgubbar och praliner, ta långpromenader, sitta och titta ut över havet, ha sovmorgon och umgås med barn och vänner. 

Eller så kan man få den jä-la briljanta idén att anlägga, (Ja, anlägga dem IGEN!) grusgångar och utan att förstå vidden av det beställa hem 5 ton grus.

(observera extra noga vart åkaren la markduken...det vita knytet där på sidan...snart helt täckt av grus...ett rent helvete att gräva fram)

Bara att sätta igång, plocka upp stenar som lades för ca 2 år sedan, lägga i hög åt sidan, breda ut markduk för att sedan lägga på stenarna igen. Att göra om, att göra det krångligt, att göra fult och fel första, andra och ibland till och med tredje gången. En liten hobby jag har...

Så ska en midsommarafton firas!

Guuuuuuud vad hon, matte, håller påååååå...
Gäsp

Så var det bara att sätta igång då. Första spadtaget...sådär pigg i kroppen är jag inte efter 4 dagar kan jag säga.

Några timmar senare, heeeeelt slut.
Sticker in och tar lite fika. Tog ju fram en låda kärleksmums i morse.
Men TACK ungar, för att ni sparat en bit till mamma!!!

Var på Hornbach och klippte till 4 portaler av en armeringsmatta.

Såhär nått ungefär...med brundbetsade stolpar som förstärkning blir det kanon.

Att sätta sig i pergolan och vänta på att det ska sluta regna. Så oerhört naivt...det slutade ju aldrig. 

Jag skärper anletsdragen i 1 sekund och tar en selfie...

Sen slappnar jag av och låter ansiktet spegla den oerhörda pigghet jag känner inför den här grushögen
...och då råkar jag ta ett kort av misstag.

Provlägger, testar och är kreativ. 

 Just då, mitt i detta arbete, skriver en fin vän att hon har massa växter i sin trädgård som jag kan få komma och gräva upp, stora fina växter. Och bara för att det är något fel på mig, i huvudet, tackar jag omedelbart ja och slänger mig iväg för att gräva upp buskar och smärre träd.
Precis vad min kropp skrek efter, mer gräva!

Ser ni spaden? Japp...det var mycket grönska jag fick.

Om det fanns fästingar där?
Jo.
Om det växte brännässlor som slickade mina bara ben?
Ja.
Om jag rev upp mig så att blodet rann på smalbenen?
Hurså?

Transformers, i folkmun kallad Clio

Mask!

Och nej, grushögen är inte helt borta än. Jag håller på. I morgon blir det final. Och sen vankas en vecka i Almedalen innan jag bjuder på fantastiska Före-Efterbilder från trädgården!

För nu börjar jag se ljuset. 

Kan vara att arbetet har ett slut, kan lika gärna vara att jag håller på att dö av grävning.