Möt Dora-Bella

En träknota...en knöl...en rot...en gren...en kompis?

Hon har legat här ute i över året nu och väntat på att jag ska ta hand om henne. I dag behövde jag någon att berätta lite grejer för, en massa hemlisar och funderingar, och Smilla bara gick i väg...jäkla hund. 

Andra människor orkade jag inte med just i dag så...det fick bli knotan. 

Äntligen. 

(nu låter ju jag som en jävligt knepig och sorglig halvfigur som inte har andra vänner än träbitar men det finns ett par till faktiskt, av kött, blod och ansikten, men de var upptagna med annat i dag)

Vrid, vänd, lyft, sänk, syna, vrid igen...ser ni henne?
Jag såg henne direkt när jag hittade henne och hon blev därmed räddad från att åka in i kakelugnen.

Hon la sig under kniven...så oerhört fåfängt eller hur?
Det var nån knöl på ryggen som hon inte var bekväm med.

När ungarna är borta dansar mamman på pysselbordet...

Möt Dora-Bella!
"NU ska du få höra..det är så här förstår du...tissel-tassel..."
(ja, för det var ju hemlisar jag ville prata om idag)