torsdag 25 juni 2015

Att ta sig vatten, nej jag menar grus, över huvudet...

En veckas semester i juni...om man skulle ta och hitta på något kul då? Man skulle kunna mysa, läsa inredningsmagasin, äta jordgubbar och praliner, ta långpromenader, sitta och titta ut över havet, ha sovmorgon och umgås med barn och vänner. 

Eller så kan man få den jä-la briljanta idén att anlägga, (Ja, anlägga dem IGEN!) grusgångar och utan att förstå vidden av det beställa hem 5 ton grus.

(observera extra noga vart åkaren la markduken...det vita knytet där på sidan...snart helt täckt av grus...ett rent helvete att gräva fram)

Bara att sätta igång, plocka upp stenar som lades för ca 2 år sedan, lägga i hög åt sidan, breda ut markduk för att sedan lägga på stenarna igen. Att göra om, att göra det krångligt, att göra fult och fel första, andra och ibland till och med tredje gången. En liten hobby jag har...



Så ska en midsommarafton firas!

Guuuuuuud vad hon, matte, håller påååååå...
Gäsp
Så var det bara att sätta igång då. Första spadtaget...sådär pigg i kroppen är jag inte efter 4 dagar kan jag säga.


Några timmar senare, heeeeelt slut.
Sticker in och tar lite fika. Tog ju fram en låda kärleksmums i morse.
Men TACK ungar, för att ni sparat en bit till mamma!!!
Var på Hornbach och klippte till 4 portaler av en armeringsmatta.
Såhär nått ungefär...med brundbetsade stolpar som förstärkning blir det kanon.
Att sätta sig i pergolan och vänta på att det ska sluta regna. Så oerhört naivt...det slutade ju aldrig. 



Jag skärper anletsdragen i 1 sekund och tar en selfie...
Sen slappnar jag av och låter ansiktet spegla den oerhörda pigghet jag känner inför den här grushögen
...och då råkar jag ta ett kort av misstag.
Provlägger, testar och är kreativ. 
 Just då, mitt i detta arbete, skriver en fin vän att hon har massa växter i sin trädgård som jag kan få komma och gräva upp, stora fina växter. Och bara för att det är något fel på mig, i huvudet, tackar jag omedelbart ja och slänger mig iväg för att gräva upp buskar och smärre träd.
Precis vad min kropp skrek efter, mer gräva!

Ser ni spaden? Japp...det var mycket grönska jag fick.
Om det fanns fästingar där?
Jo.
Om det växte brännässlor som slickade mina bara ben?
Ja.
Om jag rev upp mig så att blodet rann på smalbenen?
Hurså?
Transformers, i folkmun kallad Clio
Mask!
Och nej, grushögen är inte helt borta än. Jag håller på. I morgon blir det final. Och sen vankas en vecka i Almedalen innan jag bjuder på fantastiska Före-Efterbilder från trädgården!
För nu börjar jag se ljuset. 
Kan vara att arbetet har ett slut, kan lika gärna vara att jag håller på att dö av grävning. 

5 kommentarer:

  1. Vet inte om jag helst vill skrika VILA eller HEJA... Men jag vet att det kommer bli supertjusigt. Som vanligt.

    SvaraRadera
  2. Det blir nog exponentiellt mycket bättre för varje gång man gör om. Min första trädgårdsgång var 50cm bred, det gick väl att gå på? Ingen markduk eller nåt. Kör lite mackenzieövningar och intervall-grävning så blir det nog snart bra. Eller hyr en grävare. Har ett nummer om du lessnar =) Men bättre fika behöver du!

    SvaraRadera
  3. Hahaha, jag dööör av skratt eller av lättnad kanske över att ha hittat en like och att vi är fler som inte kan sluta att grejja trots att kroppen avlider<3<3<3

    SvaraRadera
  4. Jag bara älskar dina små inspirerande berättelsr. Skulle gärna vilja se en planritning över din trädgård så jag kan få in allt i mitt huvud. A

    SvaraRadera
  5. hahaha dina Selfies speglar verkligen alla känslor på en och samma gång( hmf, är inte det en låt....?) och vi är antagligen många som känner igen oss. Inget brukar hindra min framfart i trädgården men tror det eller ej så har värmen satt stopp på min framfart men ideér på framtida projekt stoppar värmen inte. Så nu väntar jag bara att termometern ska visa något lägre temperaturer så jag orkar förverkliga dem alla :)

    SvaraRadera